Luften nästan dallrar inne i det lilla rummet högst uppe i den annars så svala stenbyggnaden, mitt i Florens. Utanför myllrar det av människor; uppklädda och välklädda italienare på väg till sitt arbete och "bakåtböjda" turister som beundrar byggnader och monument.
Själv har jag precis orienterat mig fram på de kullerstensbeklädda gatorna, fram till Via de Pandolfini där språkskolan befinner sig. I klassrummet är det varmt, och ännu varmare blir det då jag inser att nivån jag hamnat på är kanske snäppet högre än jag tänkt mig.
Men nu sitter jag här, lyssnar på varenda stavelse som läraren Cosetta andas. Lägger ihop ljud, stavelser och ord, men framförallt kroppsspråk, allt för att förstå. Tills jag inser att det inte handlar bara om att förstå, jag förväntas också bidra själv – nu på en gång! Prata, diskutera, bygga meningar…vad har jag gett mig inpå? Känslan är ungefär densamma som när jag stod på startlinjen vid Stockholm Marathon för några år sedan.
Den tillfälliga tystnaden på bloggen beror alltså inte bara på uppkopplingsbrister i Florens Hills utan också på att jag suttit försjunken i tegelstenstunga lexikon och böcker.
Bland olivlundar så vackra att det tåras i ögonen och mat som smakar sol, kärlek och värme lever jag min dröm just nu...
Önskar Dig en fin helg!